agnetakallberg.blogg.se

Meddelar chefen att jag kommer senare den här dagen. Tar hissen upp till plan 2 och blir omhändertagen av den vänliga personalen på direkten. In för nya mammografibilder, då först ställer jag en något svävade fråga. Jo, de tycks ha sett någon förändring, men vad det betyder kan inte den rara människan som klämmer in mina, inte allt för blygsamma bröst sett till storleken alltså, i maskinen svara på. Men det får du veta mer om sen när du träffar läkaren. Men först ska du göra ett ultraljud.

En läkare tar ultraljud. På båda brösten, drar instrumentet fram och tillbaka, upp och ner och runt, runt. Grundlig undersökning tänker jag. Det är väl bra.

Han tar dessutom ett cellprov genom en lång nål, och jag ombeds att vänta ett par timmar innan de kan ge besked. Klär på på mig, går ut och röker i ren nervositet, ringer jobbet och säger att jag blir senare än vad jag trodde. På något sätt går de där timmarna. Innan tiden är ute sitter jag i väntrummet igen, Jag och kvinnor i olika åldrar, vissa med män i sällskap. Efter en stund har jag förstått att de flesta ska på mammografi. När jag kommer in i undersökningsrummet är det inte längre bara den empatiska kirurgen som jag fått träffa lite tidigare den här morgonen och sjuksköterskan som tog emot mig som är där. Nu är det ännu en person i rummet, ytterligare en sjuksköterska. Där och då, när jag sitter i en fåtölj förstår jag att det inte står rätt till.

Vad jag kommer ihåg stod det inget i kallelsen att jag gärna skulle ha någon med mig, men det var kanske något jag inte ville se. Den underbara personalen informerar och informerar. Och klappar om. När jag kommer utanför sjukhuset darrar jag och ringer jobbet, säger som det är och att jag inte kommer i dag. Bästa chefen erbjuder sig att köra mig hem, men nej, jag tar bussen, förklarar jag frankt trots allt. Idiotiskt. Ringer sambon som får en chock, jag står på mig och säger att jag tar mig hem själv och landar så småningom hemma i något som ska var ett gungfly en tid framöver.