agnetakallberg.blogg.se

Att immunförsvaret inte är det bästa får jag känna av med besked. Arbetar måndag och tisdag och har flera roliga jobb inbokade framöver. På tisdagskvällen är jag satans trött och på onsdagen snäppet värre så jag stannar hemma. Det droppar från näsan, men det kan vara en biverkning, precis som att det rinner ur ögonen. Ligger mest och slumrar och mår kymigt. På kvällen tar jag tempen, i rumpan som man ska. 39,3 grader. Undra på att jag mår dåligt. Allt över 38 grader innebär att jag ska ringa sjukhuset. Jo, jag ska komma in. H beställer taxi, det är vid sådana här tillfällen jag önskar att någon i hushållet behagat ta körtkort. Inklusive jag själv. 

På grund av en missuppfattning blir jag sittande på akuten en stund. In för avklädning, provtagning och väntan på läkare. Jag skulle ha fått komma direkt till avdelningen men nu blev det som det blev.

Sängtransport till kirurgavdelningen där jag får ligga ensam i ett undersökningsrum. Sköterskan tar en stor tops och gräver in i näsan. Vid två-tiden på natten kommer hon med munskydd på och meddelar att jag har influensa. Jag svär till, men det går för sig tycker sköterskan. Febern toppar på 39,9 grader, åtminstone när jag är vaken. Tjoho för picclinen för det går undan att pytsa i mig antibiotika och andra nyttigheter. Det blir en natt av otaliga besök av sköterskan, så att sova är inte att tänka på. Tidigt på morgonen kommer de in med frukost. Jag tar en tugga men är nära att kräkas.

Å andra sidan har jag fått dropp hela natten så det går ingen nöd på mig. Det blir sängtransport till infektion i stället. Rummet är fint, nybyggt, men vad gör det när jag ligger isolerad? Som tur är har jag inga problem med att sova, eller slumra. Snarare tvärtom, det är det enda jag orkar. Men sen? Ja, då blir det långtråkigt. Jag vet inte hur länge jag ska ligga inne. Besök är inte att tänka på. Nästa morgon blir jag väckt vid fem. Jag ska ta tempen igen, nu är den nere på 38,3. Ett fall framåt. Nu ska det bara lungröntgas också innan jag får besked. Känner mig som paria när jag sitter i rullstolen med stor munskydd på väg till röntgen. Inga konstigheter där så på eftermiddagen blir jag utskriven. Är det inte som på hotell längre, utskrivning före 10, eller 12?

– Du vill väl åka taxi säger vårdmänniskan.

– Nej, jag tar bussen, jag är van med det.

– Är du säker, det har jag aldrig varit med om.

Nä, men jag har varit med om sjuktransport och vet hur det kan bli. Så jag åker hem med min dos av Tamiflu. Och en sönderhostad bröstkorg.