Dags för hallonsaft
Sköterskan I som är ett under av tålamod och vänlighet har lagt mig i ett ensamrum. Berättat vad som ska hända och det är dags för första dosen med cytostatika, rödfärgad sådan. Hallonsaft eller lingondricka, vilket som. Efter 20 minuter har den droppat in i kroppen och det är dags för nästa klarfärgade påse. Den tar dubbelt så lång tid, och sedan ska jag ha in mig lite annat stärkande dropp och en injektion mot illamående. Vad göra när man ligger där? Ja, titta i väggen, försöka läsa en tidning, dricka lite nyponsoppa, titta på droppet och lyssna på detsamma, för det låter en hel del. Kort sagt, försöka få tiden att gå. Och det gör den. Första gången är jag så fylld av alla intryck att jag inte behöver någon ytterligare yttre stimulans.
När behandlingen är klar lägger I om min piccline, ett prydligt paket blir det. Sen tycker hon att jag ska kosta på mig en sjukresa hem, såhär efter första gången.
Inte mig emot, känner mig lite matt och lite yr. Kan väl vara skönt att sitta i en taxi de tre milen som det är hem. Vet ni hur det funkar med sjukresor? Taxin står utanför entrén, jag kliver in, i framsätet sitter en annan resenär och sen far vi iväg. Två gånger åker vi förbi mitt hus, jag försöker säga att jamen, här kan jag hoppa av. Inte då, nu kör han efter GPS:en, och visar det sig, efter vilken tid beställningarna har trillat in. Så vi lämnar, hämtar, och sedan lämnar igen, Sista gången är det min tur. Tack så mycket! Visserligen tog det dubbelt så lång tid och kostade dubbelt så mycket, men någon gång ska vara den första.
